Student.se

Rörelse När dina händer rör mig kan jag förstå att dom spärrade in dig. Mina händer är stilla, sa hon, det är du som stryker dig mot dom. Det där hinner vi aldrig, sa jag, det gryr och snart märker dom att du har rymt. Jag har inte rört mig, sa hon, det var rummet som rymde från mig. Vi såg ut genom fönstret, såg solen mot kyrkan så urtavlan lyste. Se hur tiden har stannat, sa hon, det är kyrkan som snurrar runt klockan Det är den fria viljans dans med slumpen, där ingen för så alla följer, vi kretsar runt varandra. Om någon rör sig rör sig alla, våra rörelse

Idag träffade jag en daisfröken jag var rädd för när jag var liten. Naturligtvis kom hon ihåg mig, jag gallskrek så fort hon försökte ta i mig berättade hon. Jag var ganska störig på dagis. Om jag inte fick sitta bredvid rätt fröken satte jag mig under bordet och surade och vägrade äta. Det kan inte ha varit lätt för de stackarna. (Tur att ungarna gillade mig när jag jobbade på dagis.) Sen hände det klassiska; "Hej, jag har inte sett dig sedan du var så här liten!", kom det en annan dagisfröken och sade samtidigt som hon höll upp handen i knähöjd. Det händer allt som oftast när jag är i Höör.

idag snackade jag med min fellow rocker pelle "howlin" almqvist. han har fina ögonbryn. ibland känns det bra att kunna namedroppa

Det här kommer handla om självmord, och det skyller jag som på jävla Nick Hornby.

Lånade detta av en kompis. Han hade en del frågor som han sedan slumpade fram svar på genom att slumpa fram en låt på winamp. =) Här är mina svar. :P How does the world see me? Winamp slumpar fram: USCB Allstars – Wish you were dead. Hm. Jaha, började inte bra. =/ Will I have a happy life? Winamp slumpar fram: Bobby McFerrin – Don't worry, be happy. Får väl ta det som ett "ja". :] How can I make myself happy? Winamp slumpar fram: Los Del Rio – Macarena. Ja, lite macarenadans gör väl alla glada?

måste bara skryta lite. Fan vad tjejerna trånade efter mig när jag gjorde entré¨på trädgården i fredags. tjitjing! Folket där sög ju. Jag kände typ en tredjedel. Och hälften av dem är idioter. kom hem lördag kl. 12 nånting. Sov ett dygn, sen festade jag vidare.. Synd bara att mamasboysen vann Vm.

Nog för att jag är lättroad men det här var faktiskt rätt kul... Brorsan berättade att när han var på krogen förra veckan såg han en tant som såg lite skum ut så han gick fram och tänkte skoja lite med henne. -Har du skjutit med en KSP90 nån gång? -Vem då? -KSP90. Kulsprutan. Har du skjutit med en sån? -Nä, han jobbar inte ikväll -Nä alltså, jag frågade om du hade skjutit med en KSP90 nån gång. -Jaha...men du, jag kan ingenting om fotboll

Vad jag saknar någon just nu... som finns där, som håller om och bara finns där. Det var så länge sedan som jag hade någons armar, någons läppar eller överhuvudtaget. Det känns verkligen, det känns när kroppen ropar efter någon att kramas med, någon att pussa på. Jag är en människa som behöver det där och visst kan jag få det av moster, morbror, mamma, pappa, syster osv. Men det är inte detsamma, inte som att få mysa med pojken, eller killkompisen, tjejkompisen vad som helst. Jag behöver bara en kram...

Börjar tvivla på vad jag egentligen har gett mig in på... Hur kan en person få mig att må så bra och så himla dåligt på en och samma gång? Kanske för att jag känner mig som prio nr 99 på hans lista... Jag ske nog inte klaga för jag vet att det är mycket just nu med allt... Men för det ska jag väl inte behöva må så himla dåligt? Det tär på mig psykiskt och jag vet inte hur länge ja orkar. Men för tillfället är det väl bara att bita ihop å e glad ut?

idag blev jag för första gången riktigt rädd på jobbet. Hot är inte att leka med, men jag var tuff ett par minuter, sen kallade jag på väktare som fixade saken. jag är fortfarande skakis

JUSTE, DET VAR ENGÅNG FÖR TVÅ ÅR SEN, JAG JOBBADE DÅ I NÅGON RESTURANG. OCH SJÄLV KLART VAR NÅGRA PERSONAL SOM JOBBADE OCKSÅ. EN SERVETRIS ELLER JOBB KOMPIS (VAD MAN KALLAER DET) SPELLAR INGEN ROLL, HON VAR NÅGON JAG KÄNDE I ALLAFALL. HON MÅDDE INTE SÅ BRA DÅ (DEN DAGEN), VAR LITE OROLIGT FÖR NÅGONTING JAG MÄRKTE DET UNDER TIDEN NÄR VI JOBBADE. HON GJORDE FLERA FEL SLAG OCH BESTÄLNINGAR. HON SLUTADE EN TIMME FÖRE MIG OCH NÄR JAG SLUTADE VAR HON KVAR OCH VÄNTADE PÅ VÅRA CHEFF (HON ÅKER MED HONOM).

Sitter hos min syster i Gävle och kollar buss/tågtider från Gbg till Borås. Sätter mig på tåget från Gävle mot Gbg i natt. Framme i morgon bitti. Snart hemma, ska bli skönt. Har varit hos mina föräldrar sedan förra måndagen med barnen på lite semester. Under helgen var Bubbel och min Mattias å hälsade på oxå. Min familj här uppe tyckte mycket om mitt "kap" :) det e skönt. Men men, började få hemlängtan och vill vara med pojken min lite innan barnen kommer ner nästa vecka å då Mattias åker bort veckan efter det.

Varför kan jag inte vara som normala människor? Människor som inte hakar upp sig på minsta lilla grej som händer. Om det händer något speciellt i livet vill jag kunna betrakta det från lite olika håll för att sedan placera det någonstans långt in i hjärnan och kunna ta fram det någon gång när jag känner för det eller när jag hamnar i en situation som kräver tidigare erfarenhet för att hanteras. Men så funkar det inte. Det spelar ingen roll om en händelse har fått mig att må bra eller dåligt. Så fort jag får chansen går jag loss på minnet av händelsen med hela verktygslådan.

Idag samtalade jag med en liten dam som bor på ett ålderdomshem med sin rullator i Höör. Hon var liten spensligt byggd, hade grått kort hår och rökte som en borstbindare. Ända ner till filtret. När cigaretten släcktes slutade hon röka på den. Hon talade om för mig att det var väldigt varmt ute. Det hade jag ju absolut inte lagt märke till innan, så det var ju väldigt snällt av henne. Vidare sade hon, som alla andra som nämner vädret, att man inte ska klaga på värmen. Sedan ville hon dela med sig av sin gårdag. Då hade nämligen hon och hennes medboende fått åka på utfärd, som hon kallade det.