Student.se

Varför kan jag inte vara som normala människor? Människor som inte hakar upp sig på minsta lilla grej som händer. Om det händer något speciellt i livet vill jag kunna betrakta det från lite olika håll för att sedan placera det någonstans långt in i hjärnan och kunna ta fram det någon gång när jag känner för det eller när jag hamnar i en situation som kräver tidigare erfarenhet för att hanteras. Men så funkar det inte. Det spelar ingen roll om en händelse har fått mig att må bra eller dåligt. Så fort jag får chansen går jag loss på minnet av händelsen med hela verktygslådan. Jag vrider, vänder, slår och deformerar till oigenkännlighet. Tillslut frågar jag mig ”vad hände egentligen?”, för då har jag helt slutat litat på hur mina sinnen minns situationen. Ofta kan något som för stunden kändes underbart efter några vändor av bearbetande och grubblande plötsligt bara kännas konstigt. Eller så kommer jag på att något som jag hatade när det väl hände egentligen var rätt bra.

Lycka verkar vara temporär. Man kanske borde vara lycklig under vissa omständigheter men man vänjer sig och strävar efter mer. Man kan kanske finna lycka i saker som har hänt och saker man hoppas ska hända, men sällan just i denna stund. Om man grubblar mycket kanske det är ännu svårare att nå det tillstånd då man anser sig vara lycklig. Fast jag är långt i från olycklig. Jag älskar livet, men jag förstår mig inte på det. Fast vem gör det?