Student.se

Idag träffade jag en daisfröken jag var rädd för när jag var liten. Naturligtvis kom hon ihåg mig, jag gallskrek så fort hon försökte ta i mig berättade hon. Jag var ganska störig på dagis. Om jag inte fick sitta bredvid rätt fröken satte jag mig under bordet och surade och vägrade äta. Det kan inte ha varit lätt för de stackarna. (Tur att ungarna gillade mig när jag jobbade på dagis.) Sen hände det klassiska; "Hej, jag har inte sett dig sedan du var så här liten!", kom det en annan dagisfröken och sade samtidigt som hon höll upp handen i knähöjd. Det händer allt som oftast när jag är i Höör. Även de jag inte känner igen känner igen mig för att jag var så besvärlig, eller för att de känner min mamma. Det är rena turen att jag inte jobbat med någon av dem som haft mig på dagis. Förra veckan träffade jag en annan, fast henne vill jag minnas att jag tyckte rätt bra om. Även om hon inte var min favorit. Min favorit hette Gun och jag brukade berätta för henne vad vad olika sorters dinosaurier hette. Dock kunde inte ens hon få mig att äta något jag inte ville ha. Jag var rätt envis. Men hon fick sitta bredvid mig vid bordet.