Student.se

Ja jag längtar, klart jag längtar. Mitt liv är vackert och utsakat, helt underbart. Först ska vi bo ihop, jobba, avancera, växa ihop. Sen förlovning, giftemål och underbara bebisar. Jag vet att det blir så och jag längtar. Men det livet har inte börjat än och för tillfället är jag fast i detta. Detta liv som innefattar att bo har i denna stad, om jag tycker om, i en lägenhet som inte längre känns som hemma, gå i skolan, som är intressant, plugga till en tenta som är abstrakt obskyr och absurd.

"As we grow up, we learn that even the one person that wasn't supposed to ever let you down probably will. You will have your heart broken, probably more than once, and it's harder every time. You'll break hearts too, so remember how it felt when yours was broken. You'll fight with your best friend. You'll blame a new love for things an old one did. You'll cry because time is passing too fast, and you'll eventually lose someone you love.

Lyckorus helt enkelt.. så kan man beskriva mina första timmar med honom denna gång. Har ett stort fett leende på läpparna, det dök upp samma sekund som han och det har nog inga planer på att lämna mitt ansikte den närmaste framtiden. Han är helt fantastiskt underbar.

Han har precis somnat på min säng efter en mysig kväll med MASSOR av god mat och en mysgosig film. Jag kan bara sitta och stirra på honom i timmar, han är så sexig, läcker, jaa, vacker. Jag undrar hur det blir sedan när vi får barn, jag kommer ju aldrig göra annat än bara stirra på de stackarna...

att veta vad det är för fel. Det är nog förmodligen inte helt friskt att jag bryter ihop av anledningar som egentligen inte finns. Eller så finns dom, men de kanske inte är helt och hållet vettiga. Som när jag sticker iväg och tränar för första gången på LÄNGE och det största jag tar med mig därifrån är en känsla av att vara fet ful och totalt osexig.

Det är ju helt underbart fantastiska människaor man har snubblat över här i kallekrona. Helt ärligt, det känns som jag aldrig har haft vänner som dessa förut. Jag sviker dem, eller det känns så för mig i alla fall (även om mitt rationella jag säger att det inte är så). I alla fall så säger varenda en av dem; Det viktigaste är att du mår bra vännen... Jättetråkigt att det blev så här, men du måste må bra. Och jag tror faktiskt att jag får ha kvar dem...

Hjärtat känns redan lättare nu, bara beslutet är fattat.

Jag är ledsen, men nu tror jag att det är slut. Jag orkar inte mer, jag orkar inte må dåligt utan att kunna förklara varför. Jag vill kunna min kropp och mitt sinne så väl att jag vet varför jag mår dåligt om jag gör det. Men är trött på att gråta varje dag, för att det är det enda jag kan göra för att lätta min ångest. Vill hinna prata med min mamma, pappa SYSTER och lillebror, vill hinna göra det jag kom hit för.

Vill kunna ge dig allt min älskling, för det förtjänar du. Det kommer aldrig ALDRIG finnas någon elelr något i mitt liv som är viktigare än du. Möjligen våra barn.

Känner mig ganska tom faktiskt. Det känns inte vansinnigt jobbigt ännu, fast jag vet att det dröjer två veckor innan jag får se honom igen. Jag måste säga att jag tycker synd om er som läser detta, för det verkar alltid vara samma tjöt eller hur? Nu har han varit här, och nu har han åkt, och det känns som att jag ska gå sönder. Igen. Men som sagt så har det nog inte slagit till ännu, och förhoppningsvis kan jag slippa det denna gång, med tanke på det gigantiska jobb som ligger framför mig de närmsta två veckorna.

jag fattar inte hur det kan vara så svårt, det är det svåraste beslut jag någonsin har behövt fatta.

Jag vet inte vad jag ska göra

jag har hört fördelar och nackdelar, från båda sidor, och jag KAN inte fatta ett beslut.

jag är trött

jag mår inte bra, mår dåligt men vet inte varför. Förmodligen av många anledningar.

JAG VET INTE VAD JAG SKA GÖRA!!!

faaaaakkkkk det är svårt.. kan inte bestämma mig. Ibland är det vansinnigt kul, ibland orkar jag inte. Vad skulle jag göra utan dom, de är ju typ mina bästa vänner, men å andra sidan all tid, kommer det komma många fler gånger då jag måste välja? för jag kommer alltid alltid och alltid utan undantag att välja honom. Kanske är det jag som inte har engagemanget? Men om jag slutade, vad skulle jag då göra? då kunde jag lika gärna sticka härifrån helt och hållet, för jag måste säga att skolan inte ens är 50 % av skälet att jag stannar... Det är kul.. och ja, det är min grej, till viss del...

Hur förlorar man något man aldrig haft? Varför gör det ont? Är det mitt fel, was it not meant to be? Vet inte, orkar inte tänka, får inte fatta förhastade beslut... Hang tight