Student.se

Känner mig ganska tom faktiskt. Det känns inte vansinnigt jobbigt ännu, fast jag vet att det dröjer två veckor innan jag får se honom igen. Jag måste säga att jag tycker synd om er som läser detta, för det verkar alltid vara samma tjöt eller hur? Nu har han varit här, och nu har han åkt, och det känns som att jag ska gå sönder. Igen. Men som sagt så har det nog inte slagit till ännu, och förhoppningsvis kan jag slippa det denna gång, med tanke på det gigantiska jobb som ligger framför mig de närmsta två veckorna.

Jag får helt enkelt försöka ha mitt mål klart för mig, för när det är färdigt så får jag träffa honom igen. Och bara ligga i hans armar, låta honom hålla om mig. Suga ut allt dåligt från min kropp, och fylla mig med värme och kärlek igen, så att när vi skiljs åt är jag fit for fight igen. Det är fortfarande lite ofattbart att man kan behöva en annan människa så mycket, och ändå vara villig att ge upp ALLT för den personens välbefinnande.

Lider du så lider jag, faller du så faller jag, flyger du, bär du mig med dig. Vill flyga, och bära dig för en gångs skull, men mitt hjärta är för tungt, kan inte bära både det och dig. Jag vill, jag MÅSTE släppa mina sorger, de tynger ner mig. Låt mig ligga och drunkna i dig, länge länge. I min värld inom dig kan jag nog släppa allt, finna styrkan jag behöver för att hålla dem borta även i riktiga, kalla världen, i världen där jag måste stå ensam. Där du kan vara mitt stöd, men bara bredvid mig, inte i mig, vi kan inte vara ett i den riktiga kalla världen. Måste hitta mitt hela jag, mitt starka jag, för att klara mig i den riktiga kalla världen. Vill kunna luta mig mot dig men vill, MÅSTE kunna stå ensam...