Student.se

Idag har jag haft tråkigt. Idag har jag funderat. Idag har jag skrivit. Det blev en dikt, tror jag.

Hoppet är tänt och individen har segrat Mot djupen skalla ett segervrål Men brodern och hans likar mot mörkret stegat Våra kroppar är uttömda och kalla som stål

Själviskhetens väktare, som bidar sin tid Släcker allt hopp och fördriver vårt liv Som kraften att rämna, cirklar de oss vid Gemensamt tar vi dödens kliv

Att lämnas hän, utan mål, att slippa Faller oss lätt för andras blotta tröst Ty vårt eget sinnes branta klippa Dör med egot i vårt själviska bröst

Fanns hoppet och kärleken en gång Har vi övervunnit och stärkt oss till slut Kastat det ok som varit vår glädjesång Rest oss upp och tagit oss ut

Och sådant glöms ej bort i hast Av nådens ande som annars är from Att moralen som vi ligger till sådan last Till slut kommer att fälla sin dom

Så gråter den siste av vårt märkliga slag Och ångrar de fasor vi till slut summerar Dock blott ett litet, kort och flyktigt slag Innan tystnaden åter över oss regerar

Märkligt.