Student.se

Soon the nights are getting colder clouds fill up the sky it hurts me bad enough to know that summer’s about to die Fallen leaves pass by my eyes like memories from the past is the greenery of leaves like feelings? never ment to last... Want to feel and hear and smell but I’m worried ’bout the cost I watch the seasons, but I don’t know if I can stand the frost I’m so afraid of wintercold like flowers born in May but yet I know, to live my life there’ll be no better day Don’t think I want to close my eyes if this is what I miss don’t think I dare to fall in love if love hurts

Nog för att jag är lättroad men det här var faktiskt rätt kul... Brorsan berättade att när han var på krogen förra veckan såg han en tant som såg lite skum ut så han gick fram och tänkte skoja lite med henne. -Har du skjutit med en KSP90 nån gång? -Vem då? -KSP90. Kulsprutan. Har du skjutit med en sån? -Nä, han jobbar inte ikväll -Nä alltså, jag frågade om du hade skjutit med en KSP90 nån gång. -Jaha...men du, jag kan ingenting om fotboll

Varför kan jag inte vara som normala människor? Människor som inte hakar upp sig på minsta lilla grej som händer. Om det händer något speciellt i livet vill jag kunna betrakta det från lite olika håll för att sedan placera det någonstans långt in i hjärnan och kunna ta fram det någon gång när jag känner för det eller när jag hamnar i en situation som kräver tidigare erfarenhet för att hanteras. Men så funkar det inte. Det spelar ingen roll om en händelse har fått mig att må bra eller dåligt. Så fort jag får chansen går jag loss på minnet av händelsen med hela verktygslådan.

Kan inte fatta att vädret har så stor påverkan på mitt humör! I vintras kunde det gå dagar innan jag lyckades göra något vettigt över huvud taget, men nu känns det som jag har så mycket energi att jag skulle kunna ersätta en kärnkraftsreaktor. Trots att jag redan tränat 1½ timme idag + cyklat till Tornby och storhandlat har jag fortfarande lust att dra ut och springa (som jag i vanliga fall avskyr).

Varför är det när man är i sin allra sämsta form (med lite väl mycket alkohol i blodet), som man kommer på att man ska göra de största fysiska utmaningarna? Lovade att cykla Vätternrundan i torsdags...Det lät ju rätt kul just då, ja det kändes till och med rätt kul i går morse när jag vaknade. Men sen började jag tänka igenom det och det kändes inte lika lockande längre...Är inte alls i form för nåt sånt, men det värsta är att min cykel verkligen inte är i form! Och sen så måste jag ju ha cykelskor och hjälm och en massa andra saker som cykelnördar har. Ojoj, vad har jag gett mig in på?

Nu ska jag ta och börja skriva lite dagbok här tror jag, även om jag inte tror att det kommer att bli så intressant läsning, men men...läser man får man skylla sig själv. Vad har hänt på sistone? Inte så mycket alls faktiskt. Försöker fortfarande hitta nåt kul att göra på fritiden. Funderar på att börja klättra (förra veckan var jag i alla fall så uttråkad att jag nästan började klättra på väggarna).. I min tristess förrförra helgen fick jag för mig att dra till Eskilstuna till en gammal klasskompis och det blev lite galet precis som alla andra spontananfall jag får.