Student.se

hur kan det gå så fort? ena dan är som man drömt att det ska vara och nästa allt borta.

Sedan kan man ju fråga sig hur mycket jag sörjer och borde sörja? konstigt nog är svaret mindre än jag borde. och visst det är ju bra men det skapar en annan sorts oroskänsla istället, den att jag hela tiden hamnar tillbaka på noll på något vis.

Men jag lovar och svär att jag från början alltid gör mig beredd på att satsa allt. men konstigt nog är det alltid så att det inte riktigt blir som jag tänkt mig, och det sätter skräck i mig, personen bringar inte fram de känslor jag har trott den göra. Jag avundas något fruktansvärt de som gång på gång blir kär upp över öronen, de som inte likt jag stannar upp och tänker vart det leder var gång. Tänk om jag någon gång kunde känna att någons närvaro fick mig att tappa fotfästet, att någon fick mig att sluta oroa mig om situationen, någon fick mig att inte vilja bry mig.

så den slutgiltiga frågeställningen blir följaktligen; är det jag som medvetet inte släpper in känslorna eller har jag bara inte funnit personen som kan frambringa dem hos mig än?