Student.se

jag blir det ibland, rädd alltså, för mig själv. Gudarna ska veta att jag har drömmar, det har jag alltid haft, men varför måste dom vara så starka nu? jag har inte riktigt den emotionella kapaciteten för det för tillfället. jag ska ju tågluffa i sommar, det är ju något jag har drömt om länge nu, och då tycker man ju det skulle få vara nog. jag har ju fått min dos för ett tag framöver i så fall.

om jag bara kunde fungera så skulle jag ju inte behöva oroa mig nu eller hur? men jag är och har aldrig varit som andra oftast till mitt eget förtret tyvärr, men ibland, blir det ju bra också och det verkar som att jag liksom hänger mig fast vid dom udda tillfällena.

just nu vill jag bara skriva, det är vad jag älskar mest och aldrig kan man ju få nog av något man älskar. så följaktigen söker jag mig åt skrivandet eftersom det underlättar, men det kan jag ju inte alltid göra. hur blir det då med allt som heter riktigt liv, riktigt jobb och framför allt riktig utbildning? för det råkar vara en sådan jag går nu, en riktig utbildning. jag ska bil den jag alltid viljat vara, den som tar hand om andra, den vårdande typen, som är naturligt empatisk.

Men tänk om, ve och fasa, jag inte skulle vara en sådan person i slutändan, vad skulle jag ta mig till då? då skulle ju min plan krossas. och allt det som jag fasar, att jag kanske är en lite småegoistisk person som ibland måste få kräva sitt utrymme, att jag kanske vill ha ett jobb jag utför bara för min skull, det skulle ju stämma. att jag skulle vilja ut och resa, inte för att ha något att berätta för mina kommande barn, utan för min egen skull. att kunna känna frihet genom oftast egen lycka, egna prestationer.

Men låt oss hoppas att sådant inte är fallet för min del. jag är en sån som jag vill vara, en perfekt naturligt empatisk männinska, som är bra med barn, som alla bara känner en naturlig dragningskraft till att gilla.