Student.se

Då sitter man här sista veckan på VT 2007 och väntar på att få försvara sin första 5p uppsats som kommer ske på torsdag. Känns lite skummt att få försvara sitt arbete framför folk som förmodligen inte ens har läst den men men skolan i ett nötskal. Fast vad har jag att klaga på jag ska ju vara en (duktig pojk) och ta 10p i sommar här i karlskrona. Detta enbart för att jag har lust, jag är inte som alla andra ialla fall...

Vad är det som händer igentligen i min lilla grupp eller vad ska jag säga jag tillhör nog inte gruppen längre, får ingen respons på mina förslag och ingen vågar säga nått det är som om man pratar med folk som är där fysiskt men mentalt befinner de sig i drömmarnas land eller i tanken på sina pojkvän/flickvän. Hur mycket man än försöker så hjälper det inte. Har börjat fundera på vad vissa av dessa personer överhuvudtaget gör på högskolan för man kan vara dum men så jäkla dumma som vissa är...helt banalt...men vad ska man göra. När man kommer till den punkten att man inte bryr sig utan man gör det som man ska göra och sen gör man lite till för att man tror att folk ska bli glada och känna glädje så möts man av problem och en hel massa negativa tankar om saker o ting. Detta är inte som det borde vara och det finns ett stort fel och det är att alla tillhör inte gruppen men de som är i gruppen förstår inte det våran grupp består av subbgrupper men den som ska leda gruppen förstår itne detta när denna personen själv är med i en subbgrupp och inte bryr sig så mycket. Vad ska man säga det enda man får höra från den ledande figuren är tomma ord som varken betyder nått eller kommer till handlingsplanet. Börjar känna mig som killen som går till skolan gör det han ska utan att prata med någon eller någonsin bli frågad något. För att sedan komma hem och sätta sig och vänta på att någon ska höra av sig för att hitta på nått, men å andra sidan så börjar man bli så antisocial med folket som tillhör sina små grupperingar eftersom de tycker sig tillhöra en annan division. Trappstegsmodellen??? Jag vet inte men det hela slutar ju i att man känner sig besviken, oönskad, styrkolös...men vad ska man nu med det till...känner verkligen hur mina händelser och föreställningar driver mina känslor till det planet där man slutar bryr sig och där man helt plötsligt börjar uppskatta att folk pratar med dig.

What to do?

Kommer nog inte hända så mycket, nu är jag negativ och jag vet det men ändå man har ju en föreställning av hur det kan komma att bli när alla kommer tillbaka i augusti...Undrar om någon kommer ihåg min födelsedag, de fyra senaste åren har ju inte pappa gjort det så va fan orka bry sig.

VÅLD Vad ska man göra när man känner att kroppen börjar producera så mycket adrenalin att du måste göra dig av med din känsla av adrenalinet som rusar i kroppen... Slå i en vägg? Slå någon person? Slå sig själv? Försöka intala sig att kroppen spelar ditt mentala ett spratt? Jag vet inte jag brukar blanda och se vart jag hamnar. Som sagt jag har slutat bry mig, det enda som jag bryr mig om just nu är att kunna plugga och kunna jobba på ett jobb som innehåller många olika moment och ger mig tillgång till en god ekonomi. Så att jag kan hjälpa min mamma och lillasyster så mycket som möjligt.

Ja, vad händer nu?

Jag vet inte... En sak som jag är att jag ska forstsätta att sitta här vid min dator tills jag blir trött och lägger mig.

En person säger stop En person säger gå En person säger sluta En person säger fortsätt Vad du än gör eller säger så aggera fullt ut spara inte på nått.

///Me and My self