Student.se

21:25... Ibland får jag bara lusten att vara bra på ngt, alltså riktigt bra. Nånting såntdär som man bara snubblar över en dag och inser att man ligger lite för alla andra på eller så har det bara varit ett uppenbart faktum hela ens liv och det är därför så många beundrar och tycker om en. Det kan ju vara alltifrån något som man kan bygga en karriär på eller något som gör att folk håller sig nära en. Kanske är man bäst i skolan, gör skitgoda desserter, fixar roliga hemmafester eller så är man bara snäll och trygg.

Jag är inte världens bästa biolog, jag är inte ens världens bästa molekylärbiolog, jag är inte ens en bra molekylärbiolog. Kanske skaplig eller hjälpligt bra skulle vara mer sanningsenligt. Kanske "famlar i blindo" skulle beskriva situationen ännu bättre. Vad vet jag, ty det finns ingen skala eller ekvation för det än. Hur som helst vet jag att det kommer bli svårt med jobb eftersom jag inte har garderat mig med alla de där toppbetygen i kemikurserna vi läste förra året. Efter att vi fått beskedet att reglerna ska göras om så att endast de bästa ska få bli doktorander bestämde jag mig för att lite diskret smyga ut bakvägen till utlandet. Kanske dussin-biolog eller kissochbajs-analytiker är jobbet for mig. Annars kan jag ju alltid skjuta tomglasvagnar på älvsjömässan. Jag har ju nåt att falla tillbaka på där.

Inte heller gör jag några goda desserter, jag bakade en paj en gång för att folk skulle tycka om mig. Men min rädsla för överflödigt smör (jag är ju trots allt svensk) och socker gjorde att den blev torr och sur och inte kunde mäta sig med de härligt gräddiga avancerade dessrter andra kan prestera. Inte bjuder jag in att laga mat åt folk heller. Dels för att jag är för lat men också för att jag är för snål. Allt ska vara så jämt med mig. Är du med ska du jobba hälften och betala hälften. Så få man inga vänner, tro mig.

Inte har jag haft den där inflyttnigsfesten som jag lovade heller. Ingen fest alls, egentligen. Har bjudit över vänner ynka 2 gånger. SAMMA vänner. Och de var nog lika obekväma båda gångerna. Första gången lagade jag grön curry som blev grå efter att ha kokat upp tillsammans med kokosmjölk. - "Mmm, jättegod", intygade sällskapet och började leta busstider på internet. Andra gången hade jag lyckats bli infekterad av förkylningsblåsor. Jag hade inte ätit på en vecka och vi lagade pizza. Smärtan av att känna lukten av pizzan och av att tvinga ner de skavande pizzakanterna i halsen gjorde mig sur och grinig. Dessutom somnade jag nästan till den dåliga skräckfilmen. Jag missade även tysk-fetsen ute i köket och kunde inte äta av lökpajen när mitt sällskap begett sig hem och portugiserna i korren startade sitt festande.

Slutligen är jag motsatsen till snäll och trygg. Jag är rätt och slätt ett nervvrak, krönt ångestdrottning om man får vara så ärlig på internet. Jag är skiträdd för allt och bäst på att hitta på egna förklaringar till varför folk agerar som de gör eller säger det de säger- Många av förklaringarna slutar nånstans i gränslandet mellan att jag är hatad eller att jag borde lämna platsen jag är på. Dessutom är jag skiträdd för att ställa krav och ta plats. Skiträdd för att fråga och ibland för att få ärliga svar. Skiträdd för att vara ensam och ännu mer rädd för att nån ska komma för nära. Jag är skitdålig på att tvinga mig att ändra beteende också.

Jaha, vet inte riktigt slutet på detta. Vart resonemanget leder. Men genetikkursen är över currypastan är slut, jag har hela lovet på mig att bjuda in till fest och borde koppla bort all nojja över korren nu när ingen är där. Nytt år och allt. Kanske borde se till att ta nya tag i januari? Bli en öppnare och mer förlåtande person, kanske tacksam t.o.m. Sluta med dörrmattsfasonerna, börja ställa krav och frågor. Varför inte sikta på nobelpris medan jag ändå sätter ribban för hur jag borde vara som komplett person...

Hurk...