Student.se

Nu har jag funderat över min frustration efter samtalet jag hade med Lars och Pernilla lite grand och vari den kanske delvis ligger. Det är alltid så när jag väl är på jobbet, ser kön på telefonen och upplever den spänning jag tycker mig kunna se i andras ögon. När jag däremot inte är där är det givetvis heller inte lika påtagligt och jag försöker i ännu större grad tänka på att allt har en baksida. Vad jag däremot har kommit underfund med är att jag har svårare att kunna motivera mig själv till positivt tänkande och att saker och ting faktiskt har minst två sidor om de jag reagerar mot inte visar att de har ett liknande förhållningssätt. Det kan ju mycket väl hända att de faktiskt har det men, som de förmedlar i sitt sätt att uttrycka sig och handla - det är ju min upplevelse som utgör sanningen. De skulle nog hävda att jag förvrängde deras ord och försökte tala mot dem, men om de lyssnat noga hade de insett att det nog ligger mer verklighet i det än de vill se...

"Det är ju min subjektiva upplevelse som utgör det sätt jag väljer att förhålla mig till det som jag upplever som verkligheten och det är ju trots allt den uppfattningen som är det som jag utgår från i mina ställningstaganden, antaganden och det faktiska handlandet."

Är det så de menar? Det är ju så vi tänker när det exempelvis gäller bemötandet av kunder i de samtal vi har. Vad avgör att vi inte utgår från den tanken hela tiden, i allt vi gör på arbetet och i viss mån även privat. Om en person inte är villig att se och förstå andras sanningar och subjektiva upplevelser av hur saker och ting förhåller sig har man kanske kommit till en återvändsgränd och den upplysning man försöker göra utifrån sitt eget perspektiv till en sådan person kanske då bara upplevs som återkommande tjat, då man själv inte är mottaglig för att se förändringen. Varför ska man egentligen uppmärksamma någon annans upplevelse av att något har förändrats när man själv inte tycker att någon förändring har skett? Handlar det om att peka på vad som har förändrats initialt hellre än att peka på hur man skulle kunna föra utvecklingen framåt i så fall?

Med andra ord har de rätt i att jag är naiv, barnslig och för enkelspårig. De har rätt i att jag är för påstridig och för ifrågasättande. De har rätt i att jag är egoistiskt lagd och gärna hör min röst. Om det är så de upplever sanningen är det ju så det är, men så länge de vet att det bara är deras uppfattning om hur sanningen är och att min kan vara en annan har vi alla rätt. Om inställningen är ödmjuk och man är villig att förstå kan det inte gå så fel som det har gjort. Å andra sidan - om man inte har någon anledning till att se en annan sanning än ens egen kan man inte klandras...

Förhoppningsvis är det bara på arbetet jag upplevs på det sättet och att jag privat är en bättre person. Å andra sidan är upplevelserna subjektiva och det är väl ens tankar om någon också... Vem kan ha ett objektvit synsätt på en annan människa?