Student.se

Läste en superbra kolumn av Vicky Oleson.

I min mammas ögon är jag nog det finaste som finns. Jag är den lilla flickan som en gång tittade på världen med stora ögon och började alla frågor med ”varför”. Den varelse som faktiskt en gång i tiden började sitt liv inom henne. Aldrig har hon sett på mig med annat än just älskande ögon. Ibland kanske sorgsna eller arga, men alltid älskande. Och det kommer att fortsätta så. Så länge jag lever och hon orkar hålla upp ögonlocken. I hennes ögon ser jag den människa jag önskar att jag själv var. En person som går genom livet både stark och ärlig. Någon som andra människor ser upp till, respekterar och beundrar. Ibland skrämmer det mig att jag inte vet hur jag ska leva upp till den person hon ser inom mig.

I mina vänners ögon är jag en självsäker person som när det behövs klarar mig själv. Någon som har gått igenom en hel del men som ändå står på sina två ben utan problem. De går till mig med problem, delvis för att de tror att jag kan lösa dem men ännu mer för att jag lyssnar när de vill tala. De ser en person som är otroligt konflikträdd, men som när det verkligen gäller faktiskt står upp för både sig själv och dem hon älskar. Det som skrämmer mig är att jag tror att allt det som de ser hos mig är allt det jag vill vara men inte är.

I min egen spegelbild ser jag bara en person som inte vet vare sig ut eller in. Någon som står på jorden tack vare dess tyngdkraft mer än sin egen styrka. Någon som tvekar över sina egna kvaliteter och personlighetsdrag. Jag ser en person som hela tiden är rädd för att omvärlden ska förstå att det som utlovats faktiskt inte är sant.

Varje dag fruktar jag för den dag då min mamma ser att jag inte är den människa hon har trott att hon har uppfostrat. Eller då mina vänner förstår att de kanske inte känner mig så bra som de tidigare hade trott. Vad händer när folk som dömer mig helt plötsligt ser igenom den skyddande mur jag så länge byggt på, och ser att jag inte är så duktig, galen, självsäker eller stabil som jag jobbat för att de ska tro att jag är? När kommer bubblan att spricka? Det finns troligtvis lika många uppfattningar om mig som det finns individer som känner till mig, och det är nog helt naturligt. Viktigast är dock den uppfattning jag har av mig själv och att det inte är en bild uppblåst till osannolikhet. För om min självbild och spegelbild kan mötas någonstans på mitten så spelar det egentligen ingen roll vad andra ser i mig. De skaffar sig nog en clue, tids nog. Det är ändå jag som måste leva med mig.