"En kår är ingen förening" Kårobligatoriet på universiteten strider inte mot föreningsfriheten. Nationer och kårer har aldrig skapats av medlemmar utan har alltid utgjort en del av universitetet. Därmed faller det främsta argumentet för att avskaffa obligatoriet. Det skriver professor Ole Elgström och advokat Conny Linde som företrädare för samtliga inspektorer och proinspektorer vid Lunds studentnationer. Nationer och kårer är en del av universitetet. De utgör i själva verket en oumbärlig tillgång för detta. Det bärande argumentet för att avskaffa vad som brukar kallas ”kårobligatoriet” och ”nationsobligatoriet” är att dessa skulle stå i strid mot föreningsfriheten. Det kan synas som ett mycket starkt skäl och åberopas ofta trots att meningsmotståndarna samtidigt hyser stor respekt och beundran för de verksamheter som såväl kårer som nationer bedriver. Om kårer och nationer verkligen är att betrakta som ideella föreningar är givetvis argumentet starkt och svårt att bortse ifrån. Den som sätter sig in i hur universitetet och dess kårer och nationer är uppbyggda skall dock finna att resonemanget bygger på ett stort missförstånd. Orsaken till tron att studenternas ”obligatoriska medlemskap” strider mot föreningsfriheten är en språkförbistring och bygger på okunskap om nationernas och kårernas rättsliga ställning. Nationerna och kårerna har missvisande kallats ”ideella föreningar” med ”medlemmar” och ofta betraktats som fristående från universitetet. Detta är felaktigt. Nationer och kårer har aldrig skapats av medlemmar utan har alltid utgjort en del av universitetet. De har därmed en offentligrättslig ställning. Studenterna är inskrivna vid nationen och kåren på motsvarande sätt som de är inskrivna vid fakulteten. I nära kontakt med både Inspektorskollegiet i Lund och det dåvarande Kuratorskollegiet visade den senaste kårutredningen För studenterna... om studentkårer, nationer och särskilda studentföreningar (SOU 2006:36) hur avgörande det är att skilja på privaträttsligt och offentligrättsligt och att kårer och nationer tillhör den senare kategorin. Föreningsfriheten gäller bara privaträttsligt. Detta utgör ingen ideologisk fråga utan är en självklarhet. Det finns ingen logik i att se de nuvarande studentorganen som ideella föreningar. Sådana måste utgå från medlemmarna själva. Om en grupp studenter vill bilda en förening för studentpolitisk verksamhet är det enligt föreningsfriheten deras sak. Den nuvarande offentligrättsliga institutionen kan självfallet inte användas till detta ändamål och inte heller göras om av staten eller någon annan för att kunna användas till det. Staten kan inte bilda ideella föreningar. Men lika självfallet ur demokratisk synpunkt skall studenterna uppmuntras att bilda ideella föreningar, som kan representera dem. Språkförbistringen klargjordes tydligt i den senaste obligatorieutredningen som skiljer på representation i två helt olika betydelser: självrepresentation och förvaltningsrepresentation. Studentkårerna och nationerna är ”representationer” ur förvaltningssynpunkt för alla studenter vid respektive högskola. De är att jämföra med högskolornas lärarkollegier eller olika nämnder och styrelser som enligt lagar och förordningar ingår i den akademiska organisationen. De är representationer insatta i behoven på gräsrotsnivå, kanske mest lika kommunerna, och är i princip, i samma mening som dessa, offentliga förvaltningsorgan. En poäng är just att nationer och kårer ur förvaltningssynpunkt representerar alla studenter. De kan utse studenter till högskolans styrelser genom att de representerar alla studenter. Vi vill också framhålla att ett avskaffande av obligatoriet medför att kontrollen över nations- och andra studentbostadshus, stipendiefonder och övriga tillgångar, tillsammans värda hundratals miljoner kronor, skulle överföras till ideella föreningar vars framtida existens ej kan förutses. Stora värden har tillförts studentorganen genom donationer som bygger på förutsättningen att samtliga studenter skall ha tillgång till deras avkastning. Alla studenter har hittills haft rätt till dessa resurser. Hur skall donatorernas villkor kunna uppfyllas om deras medel endast står till förfogande för de studenter som väljer att bli medlemmar i en privat ideell förening? Skall studenterna tvingas till medlemskap i ideella föreningar för att få tillgång till dessa medel. Är det föreningsfrihet? OLE ELGSTRÖM CONNY LINDE Artikeln som helhet är hämtad ifrån: http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article241326.ece