Student.se

Jag läste något bra i Sydsvenskan idag, som jag tänkte dela tillsammans med er...

En dålig hårdag

Håret är det vackraste en kvinna har. Eller rättare sagt: kan ha. Om hon har tur. Det har inte jag. För jag har icke det hår som jag skulle velat ha haft. Det hår jag skulle velat ha haft skulle ha varit långt, tjockt och glansigt. Det har jag har är halvkort, babytunt, gråbrunt och liksom lite tussigt. Det är allom bekant att en kvinna kan överleva arbetslöshet, skilsmässor, sjukdom och svår tristess, men att en undermålig hårkvalitet eller en kass klippning kan göra henne till ett ångestladdat prozacvrak.

Det är något med håret. Det kan göra en både enormt elegant co h otroligt tafflig. Om Monsieur Pierre har klippt fel så står man där utan möjlighet till rättelse. Ingenting kan göras ogjort och livet måste gå vidare hur många som än flinar bakom ens alltför kortklippta nacke. Jag minns en gång när min förre frisör fick för sig att pröva ett nytt hårfärgningsmärke. Jag steg ut ur värmehuven som en brunsvart, dansk björnskinnsmössa. Jag grät. Han också. Jag kände mig till och med tvungen att ringa min arbetsplats och förvarna så att kamraterna inte skulle skrika högt när jag klev över tröskeln. Det hjälpte inte.

Man kan ibland inbilla sig att håret är en kroppsdel som alla andra. Men så är, som alla vet, inte fallet. Din kropp kan visserligen göra dig gruvligt besviken på många sätt. Men den hoppar inte upp från storlek 38 till 42 på en halvtimme på samma sätt som ett hår ur ett felblandat färgbad.

Hår är, med andra ord, ett helvete. Och hårklippning kan likaställas med traumatisk upplevelser av typen seperationer, jobbyten och ond, bråd död. Följdaktligen gör vi klokt i att ta det som britterna kallar "a bad hairday" - en dålig hårdag - på största möjliga allvar. När en sådan dag grinar mot dig i gryningen finns det bara en enda sak att göra: Stanna hemma. Stig inte ens upp. Låt vilans plåster verka.

-Over and out-