Student.se

Har spenderat alldeles för många timmar av dagen med att lyssna till mamma, mormor och kusin när de pratar om barn. Just nu känns det som om jag aldrig vill ha några. Herregud, om man inte kan prata om något annat i mer än fem minuter och bara har vänner med barn när man skaffat sig knoddar så nej tack. Det är ju sjukt enformigt! Den "nya" bebisen är dessutom tjock. På riktigt. Han har tydligen varit stor hela tiden. Han såg ut som en fet, glad och skallig liten gubbe. Visserligen trevligt att han inte skrek hela tiden, bara när han var trött, sur, hungrig, törstig eller av någon annan bebisanledning. Och javisst, det var trevligt att han log från öra till öra för det mesta. Men så intressant är det inte. Tur att jag slapp hålla honom i alla fall. Trodde att han skulle trilla på mig några gånger när han satt på bordet, men det klarade sig. Han tyckte tydligen att det var underhållande att titta på mig så han trillade på mamma istället. Och sen kommer den oundvikliga mammafrågan: "När ska du skaffa en sån här som jag kan passa?" Jag vill inte ha en sån där. Definitivt inte just nu. Jag tycker fortfarande att bebisar är lite småläskiga. Små barn på dagis är för det mesta ok, det funkade. Men riktiga bebisar... De kan ju gå sönder när som helst och bara vill saker som man inte förstår vad det är. Det får nog bli en valp istället när jag känner att jag kan ta lite ansvar. Och om jag ska ha en bebis vill jag ha en hemmapappa med.