Student.se

Så här ett par dagar efter att Sveriges Förenade Studentkårer avslutat sitt fullmäktige för 2006 i Örebro så känns det som att jag fått lite distans till alla intryck jag fick tors-sön förra veckan. Detta FUM var mitt tredje (2004 Luleå, 2005 Ronneby, 2005 Örebro) och troligtvis mitt sista. Att det är mitt sista FUM har slagit mig först de senaste timmarna och det känns inte helt kul.

Sedan jag började plugga i Borås ht 2000 så har jag engagerat mig i kåren på ett eller annat sätt och jag har tack vare det fått en hel hög med nära och underbara vänner som jag hoppas aldrig kommer att försvinna ur mitt liv. De första åren bestod mestadels av festverksamheten och jag hann med både pedagogernas festförening Depom och att vara Rabalderboss i Sexmästeriet. Hade en paus från kårlivet från maj 2002 och något år framöver eftersom jag då blev mamma till Elliot, men halkade in på ett bananskal igen när jag oväntat blev nominerad till SU för kårstyrelsen 04/05.

Vad det skulle innebära att ta det jobbet har jag nog inte riktigt förstått förrän nu, när det snart är slut och jag sitter och ser tillbaka på 2 heltokiga år. Mitt första avslut kom nu, när jag var på mitt sista SFS FUM och nu närmar sig mitt sista efter-FUM med stormsteg och då måste jag säga hejdå till massor med härliga kårmänniskor som jag kommer att sakna något otroligt. Inom OSS har jag träffat så många inspirerande och engagerade människor som har tillfört så många perspektiv och nya tankar både till mitt arbete som SU, men inte minst till mitt eget liv och mitt sätt att tänka. Det får mig att känna mig så privilegierad och glad att jag har fått ta del av dessa människor. Vad som alltid fascinerat mig är med vilken öppenhet som kårmänniskor i allmänhet bemöter varandra med. Man kan ha känt varandra i en kvart eller träffats förut - det känns ändå som om man möter en gammal vän. Gemenskapen är otrolig och man känner att man kan uträtta stordåd tillsammans.

Vem jag hade varit om jag inte varit kåraktiv vet jag inte. Kåren har stått för många spännande vändningar i mitt liv. Träffade Elliots pappa genom Sexmästeriet, fick mina bästa vänner genom Sexmästeriet och Fästing, fick Elliot (med hjälp av hans far då så klart), fick världens bästa jobb under två år, fick träffa alla dessa fantastiska människor och inte minst så fick jag min sambo genom att jag var kåraktiv. Vem hade trott att människan man skällde på som nolla (på uppmaning av en sexmästerist så klart) för att han stulit ett våffeljärn och sedan festat med i 4 år sedan skulle bli min sambo? Livet lever med en som det vill...

Det är med saknad som jag kommer att se tillbaka på min tid som kåraktiv, men jag kommer även att känna stolthet över vad vi tillsammans har åstadkommit och vilka grunder vi lagt för kommande generationer av kåraktiva. Troligtvis kommer jag inte att kunna hålla mig borta.. så klart.. ;) Jag kommer att lura i kulisserna och dyka upp å hälsa på er när jag får chansen och jag hoppas att ni kommer att höra av er till mig med.

Massa kramar till er alla som gjort mitt kårliv till något att alltid minnas! Ni finns i mitt hjärta!