Student.se

Jag tänkte, om det nu är så att någon kanske tyckte att jag verkar intressant, att det kan vara fint att säga något om mig själv. Men det vet jag inte riktigt hur det skall ske, så jag får väl helt enkelt berätta om något, och i detta fallet tänker jag på en eller ett par böcker som jag sitter med nu. Det mesta jag stöter på och kommer att läsa är sååå tråkigt, så det kommer jag inte ens att nämna, men Francois Rabelais: Gargantua och Pantagruel verkar väldigt lovande, för han (Rabelais) verkar ha varit litet som jag, i det att han inte kunde stå ut med att svälja all skit som etablisemang pressar ur sig och vill at det skall ses som "vår sed" eller "vår kultur" eller "våra vanor". Det finns bara ett problem, boken är skriven på mitten av 1500-talet och många av den tidens idiotier är svåridentifierade i vår tid, så det blir till att läsa igen, men klart är att tro på magi och annan hokus-pokus i värsta "ringen"- eller "Potter"-anda visas som helt oväsentlig i relation till verklighetens under. Jag kan säga efter att bara ha läst den första delen, om Gargantua, att den hör till det roligaste som har skrivit (har tjuvkikat in i Pantagruels uppgörelse med prästerskapets religiösa ritualer) och det är helt enkelt skitroligt. Sedan har jag börjat, för att ha en bättre idé om vad som rör sig i huvudet på våra makthavare, genom att läsa Samuel Huntingtons "The Soldier and the State", verket som fick Huntington att få sparken ifrån set så annars konservativa Harvard Universitetet, och jag misstänker att det beror på hur han glorifierar sådana som President Trumans rådgivare och inspiratörer till det kalla kriget och hur USA blev en imperialmakt i brittisk regi, efter FDRs död. Det är klart, John Careys "The Intellectuals and the Masses" är ett oerhört intressant arbete där de som ligger till grund för den moderna kulturen exponeras och deras folkförakt som lett till den allmänna fördummning av "massorna" har inneburit. Den inhumana attityd vi finner hos, ex. George Bernard Shaw, Ezra Pound eller H.G. Wells, kan annars lätt gå förlorad om man inte är observant med vad deras avsikter var med den litteratur de producerade i egenskap av "Kulurelit". Ja, kort sagt, åt helvete med Nietzches anhang. En annan Carey som jag läser är H.C. Careys "Social Science", som är ett fundametalverk, vid sidan av Friedrich Lists "The Outlines of the American Political Economy, eftersom dessa två männs arbete, kom att ge Europa, Ryssland och Japan en chans att vara med i den industialiseringsprocess som kom att bygga den infrastruktur som ligger till grund för våra, relativt avancerade samhällen fram till ungefär 1969, då man bytte system till fördel för "floating exchange monetary system", till nackdel för de kommande generationerna inkluderat vår egen. Och visst, jag läser Lyndon Larouches bok "Earth´s Next Fifty Years" på svenska, som istort bygger på vad Carey och List hade att säga om ekonomi, men mer inriktat på den nuvarande situationen med ett kollapsande av "floating exchange monetary system", och hur vi skall överleva den katastofen och undvika en tragedi. Och om någon fortfarande orkar läsa, vill jag lyfta upp ett av de viktigaste litterära verk jag känner, mest för att jag tror att det har kraft att råda bot på den nihilism och all annan skit som kommer fram idag, som ex. Immanuel Kants "idéer" om att människan i sin natur är ondskefull och bara kan göra gott genom att avstå från att göra ont, "det kategoriska imperativet", är Friedrich Schillers "Människans Estetiska Fostran" eller "de estetiska breven". För Schiller är det genom skönheten människan närmar sig sanningen om sin verkliga natur som sublimt väsen, och jag har begripit, genom de få universella principer jag har börjat att bemästra, att det är genom ett utveckat förnuft en människa verkligen kan bli en fri individ. Och så läser jag en svensk bok om Lenin också.