Student.se

från det att jag var liten, i typ 5-årsåldern, och började spela mini-tennis har jag haft en plågoande som av någon outrgrundlig anledning ansett att jag bara bör tilltalas med spydigheter och vulgära personliga påhopp.

Detta har denna person fortsatt med ända upp i sena tonåren och vidare de få gånger vi stött på varann¨på senare tid. Dessbättre gick vi aldrig i samma grundskola och i gymnasiet fanns det tillräckligt många andra att prata med så våra vägar korsades inte så ofta. Men lik förbannat så har jag de gånger det ändå har inträffat (inte sällan på fyllan halv tre på natten) fått höra att jag liknar både det ena och det andra, att min intellektuella nivå kan jämföras med en amöbas och att jag borde dra dit pepparn växer, milt uttryckt. Jag tror faktiskt inte denna person överhuvudtaget har öppnat munnen och tilltalat mig utan att samtidigt passa på att kasta skit.

Jag försöker alltid undvika att använda ordet "hata", men när det gäller denna person så finns det nog inget annat ord som kan beskriva min uppfattning om personen ifråga. Jag kan lugnt säga att en större idiot har aldrig någonsin korsat min väg.

Så idag ringde min mor och berättade att vederbörande har kastat sig framför ett tåg, endast 23 år gammal...

Under dagen har jag sen upptäckt att det mänskliga intellektet är outgrundligt. Det är ju inte så att jag någonsin har önskat livet ur denna människa. Allt jag önskade var att våra liv helst aldrig mer skulle levas på gemensam ort, ens för fem minuter. Jag förstår också hur hemskt det måste vara för sambo, föräldrar och syskon (som jag aldrig tyckt illa om) när någon närstående tar livet av sig. Däremot så har jag aldrig nånsin sett döden som nåt skrämmande eller hemskt så för någon som längtat efter den kan den väl aldrig upplevas som det heller???

Jag har undrat hur det nu är meningen att jag ska känna inför att någon som jag inte har ett dyft till övers för tagit livet av sig och inte riktigt kommit fram till nånting alls. Det enda jag vet är att jag sitter här och är helt oberörd...

Har jag rätt att vara det?