Student.se

Jag är lite fascinerad över hur mina två år i Oslo satt sina spår i mig. Jag såg en film om samer härom dagen som ett led i min utbildning då det går upp för mig att jag gråter av att höra talad norska.

Jag identifierar mig starkt med norrmän numera, en del av mig anser sig tydligen vara norsk. Är inte det fantastiskt? Ibland gråter jag blod över att jag inte har någon särskild anledning att återvända till Oslo, över att min tid där liksom är över.

Om jag vore ett träd så skulle det visa sig att en del av mina rötter rotat sig i den norska myllan. Dessa rötter klagar envetet över att måsta hålla tillgodo med svensk jord.