Skrivet den 3 maj 2006, 20:45 av Loner
Till er som tittar bort. Till er som tittar bort när en ensam person går förbi. Till er som känner er lyckliga med ert liv och struntar i att andra mår dåligt. Till er som samlar er i er lilla studiegrupp och struntar i att fråga andra. Ni som aldrig varit utanför vet inte hur det känns. Det vet jag. Det raserar hela ens liv, självförtroendet försvinner. Det hjälper inte vad vi ensamma gör, vi blir ändå sedda som en udda typ som inte orkar ta tag i sitt liv. Som man ändå slipper när skolan är slut. Men för den som är utanför blir livet bara jobbigare för var dag. Ingen vill se problemet och detta inlägg får säkert inte många svar. Att rycka upp sig när ingen ser en, det är inget man orkar längre. När man varit utanför så länge. När man bara ser dem som tittar bort.
