Användarbild
Den här texten är inte menat som ett korståg mot akademiska institutioner eller ett försök från mig att kokettera med min totala brist på utbildning. Jag vill inte heller uppmana yngre läsare att ge fan i allt vad studier heter. Jag ser inte ned på välutbildade människor så länge de inte per automatik stämplar mig som en fullkomlig idiot bara för att jag inte ens kan visa upp ett giltigt avgångsbetyg från grundskolan. Jag vill däremot skapa en diskussion. Genom era åsikter så kanske jag kan få lite nya infallsvinklar inom detta ämne. Många frågar mig idag om jag inte ångrar mitt beslut att sova mig igenom min korta skoltid. De frågar saker som: "Om du fick leva om ditt liv, vad skulle du då studera till?" Studera till vad? Jag är den jag är och det kan inget ändra på, inte du, inte mina vänner, inte min mor, inte mitt ex och minst av allt jag själv. Det fanns inget jag ville bli och det finns fortfarande inget som jag vill bli. Inte något man kan utvecklas till genom studier i alla fall. Jag jobbar för att överleva, för att få in pengar och för att det är varje människas förbannade plikt att försöka göra sitt bästa på arbetsmarknaden utifrån de förutsättningar man har fått. Mer än så kan ingen begära. Vad jag jobbar med saknar betydelse eftersom allt känns lika meningslöst och tråkigt. Har provat på det mesta. Har slitit på farbriker, supit mig igenom långa arbetspass på diverse färjor och båtar, sovit på dammiga bibliotek, grävt gravar och släpat mig igenom långa arbetsdagar i diverse lasarettskök och tvätterier runt om i Sverige. Notera nu att jag inte har något emot den akademiska världen som företeelse. Jag tycker det är sunt att vilja lära, att vara nyfiken och att ta åt sig så mycket kunskap som möjligt. Men varför kan man inte göra detta utan att tvingas in i tråkiga läroanstalter med en atmosfär som får varelser som undertecknad att känna sig obekväma och må mycket dåligt? Varför kan inte kunskap som man har tillgodosett sig på egen väg värderas efter förtjänst? Jag skulle t ex kunna tänka mig att gå enstaka kvällskurser på universitetet. Kulturgeografi intresserar mig bl a men här är det tvärstopp med en gång. Jag har nämligen inte gått gymnasiet och saknar därför betyg i ämnen som t ex matematik. Att jag är ett levande uppslagsverk när det gäller geografri, språk och kulturområden saknar betydelse. Jag gillar språk och att skriva. Kunde läsa och skriva innan jag började skolan. Har ända sedan jag varit barn slukat tjocka romaner, från de svåra klassikerna till ytlig kiosklitteratur. Hade stående spalt i skoltidningen och deltog i många skrivartävlingar, ofta så fick jag höga placeringar och ibland vann jag. Jag vet däremot inte vad ett verb är, ber någon mig att plocka ut satsmeningar eller förklara betydelsen av supinum och pluskvamperfekt så ser jag ut som ett levande frågetecken. Du kan lika gärna fråga mig efter vägen till Kamomilla stad på räto-romanska. Mycket riktigt så fick jag lägsta betyg i ämnet svenska. Men är det inte som så att kunskap om ordklasser och liknande ska vare en hjälp och ett verktyg till att bli en människa som kan uttrycka sig någorlunda vettigt genom att skriva en text som alla förstår? Borde man då inte bli betygsatt efter sin slutprodukt, efter sina uppsatser? Vad man presterar och vilken kunskap man väljer att tillgodogöra sig på vägen dit borde vara ointressant. Engelska talar och skriver jag nästintill flytande tack vare längre perioder utomlands i min ungdom. Trots detta så nekas jag anställning hos vissa företag som har kunskaper i engelska som krav. Jag saknar nämligen betyg som intygar mina kunskaper i detta språk. Det skulle vara hur enkelt som helst att testa mig direkt på plats (billigare för både företag och mig själv) men istället så får jag rådet att plugga engelska och sedan komma tillbaka. Då blir jag med största sannolikhet nekad för att jag är för gammal. Och var är förresten mina övriga betyg i så nödvändiga ämnen som matematik och kemi? Det vet ju alla att kunskap om negativa tal, grafer, andragradsekvationer och varför vissa metaller och grundämnen reagerar på ett visst sätt tillsammans är oumbärliga kunskaper i arbetslivet. Inom alla yrkesområden! Således fick jag aldrig och kommer aldrig att få anställning som kontorsvaktmästare på Telia eller som fakturerare på Poolia trots att detta är sysslor som inte kräver någon större hjärnverksamhet. Borde man inte nöja sig med att kräva att t ex en murare ska kunna mura? Räcker det inte med att en fakturerare ska kunna hålla ordning på debet och kredit och att en truckförare ska kunna köra truck? Göteborgs kommun har idag som krav att lokalvårdare ska ha genomlidit tre år på gymnasiet. Räcker det inte med att de kan städa? Varför är det helt plötsligt så viktigt att en lokalvårdare ska kunna rabbla tyska verb och lösa svåra matematiska problem? Och vem känner sig motiverad att ta studielån, spendera några år på Loserskolan (Komvux) för att sedan söka jobb som städare? För några år sedan så gjode jag för skojs skull högskoleprovet. Jag fick genomgående höga poäng. Det som drog ned resultatet en smula var matematiken. Jag kastade bara en snabb blick på detta kapitel och förstod med en gång att jag skulle röna större framgång om jag skulle försöka tyda Döda havsrullarna. Vad jag vill ha sagt är i alla fall att mitt slutresultat mycket väl räckte till en plats på högskola eller universitet. Här är jag dock portad för all framtid. Jag måste nämligen först läsa in gymnasiekompetensen på Loserskolan för att förvärva kunskaper som jag enligt nämnda högskoleprov redan har! Nej, jag kommer med största sannolikhet att fortsätta leva ett enkelt och bekymmerslöst liv som diversearbetare utan en massa ekonomiskt tyngande akademiska meriter i mitt bagage i form av snålt utformade studielån. Med glaset i hand! Gammal Hårdrockare/