Höstigt värre, snart.
Nu försöker jag igen - efter förkylning, före höst depressionen...
Jag mår som jag förtjänar, hostar lite slem och känner hur tankarna börjar krypa inombords från sommarens ledighet. Det verkar som om det ligger i familjen - ser de på min bror och min mor också... låter sjukt kanske, men de är nog så vi är.
Ett par skivor senare hamnade jag på Winnerbäck igen. Senaste skivan Daugava är äckligt ömkande och höstig. De är nog något speciellt med winnerbäck - han är den som kan framkalla november slasket mitt i juli med bara några få rader text...
Jag har varit och klättrat i förra helgen - var riktigt kul, de blev mer smak och de gör jag igen! Sen har jag också inhandlat kläder för runt 1500 spänn - enbart för att lysa upp höstmörkret något.
Men jag vet inte, vad man än klär på sig, vad man än försöker få sina tankar på så slutar man upp med blicken i backen och uttrycker sin deppighet.
Varför får egentligen en del så svårt på hösten och våren? För att sommaren dog? För att drömarna försvann? För allt som varit som aldrig blev?
Eller bara för att regnet letat sig in i de slitna gymnastikskorna? tejp funkar för det iaf.
// XXX
- Luna_Luciferis blogg
- logga in eller registrera dig för att kunna kommentera